Om livet...
Mitt liv har fan alltid bara handlat om att överleva. E sade att han nog aldrig hade varit lycklig tidigare. Då ville jag berätta om allt jag varit med om, öppna alla slutna dörrar och låta honom veta. Jag ville låta honom veta att jag kände igen mig, att jag har egna historier och erfarenheter och att vi kan tackla dem tillsammans. Men istället var jag tyst och lyssnade, precis som jag brukar göra för att slippa visa mina egna svagheter. Jag lyssnade och han sade: "du har gjort mig lycklig".
Jag försöker överleva. Mitt liv handlar om att vakna varje morgon, att fortfarande andas. Från åk 7 fram till tredje ring på gymnasiet var det en prestation i sig: att leva natten igenom. Varje andetag var en motgång, varje skoluppgift var ett cigarettmärke på armen och varje försök till kommunikation med människor omkring mig var ännu ett spadtag på min egen grav.
Nu läser jag första året på universitetet. Jag hade vilat upp mig under sommaren och lyckats sova mig igenom 10 veckor och kände mig redo att i alla fall försöka studera. Det kändes okej, jag käkade fortfarande sertralin och tacklades med depression, men det kändes okej. Jag fortsatte fejka ett leende och göra det jag ska.
Sedan träffade jag E och jag ville ta bort alla masker. Jag gillar honom verkligen, jag vill att han ska känna till mitt riktiga jag. Men bara därför så går det inte. Bara därför så fastnar alla ord och tankar inom mig, precis som jag har tränat upp dem att göra. En vacker dag kommer muren falla. Vill han fortfarande ha mig då?
Jag försöker överleva. Mitt liv handlar om att vakna varje morgon, att fortfarande andas. Från åk 7 fram till tredje ring på gymnasiet var det en prestation i sig: att leva natten igenom. Varje andetag var en motgång, varje skoluppgift var ett cigarettmärke på armen och varje försök till kommunikation med människor omkring mig var ännu ett spadtag på min egen grav.
Nu läser jag första året på universitetet. Jag hade vilat upp mig under sommaren och lyckats sova mig igenom 10 veckor och kände mig redo att i alla fall försöka studera. Det kändes okej, jag käkade fortfarande sertralin och tacklades med depression, men det kändes okej. Jag fortsatte fejka ett leende och göra det jag ska.
Sedan träffade jag E och jag ville ta bort alla masker. Jag gillar honom verkligen, jag vill att han ska känna till mitt riktiga jag. Men bara därför så går det inte. Bara därför så fastnar alla ord och tankar inom mig, precis som jag har tränat upp dem att göra. En vacker dag kommer muren falla. Vill han fortfarande ha mig då?
Om sanningen ska fram...
Saker som har hänt tidigare i livet har format mig till att bli den jag är idag. Så sent som igår fick jag höra att någon älskade mig, så jag antar att jag borde tacka för de saker jag varit med om eftersom dessa har gjort mig till en älskvärd människa. Så - även om det här verkligen inte kommer från botten av mitt hjärta - det här tacket tillägnas mitt förflutna: tack.
Men det är så mycket i mitt förflutna som skadat mig, inifrån och ut. Det är så mycket som har lämnats innanför mitt skinn utan att bearbetas. När jag försöker hantera mina känslor och minnen så rinner alltid bägaren över; antingen av tårar eller av ord. Jag försöker gärna verka stark och to be strong means never losing your self-control i min bok. Jag vill vara en enkel, stark och glad flicka. Inga djupa samtal förekommer för mig, jag har reducerat mig själv till att bara lyssna och trösta - allt för att slippa tala om mina egna ärr, allt för att inte belasta.
Den här bloggen blir djupare och ärligare än alla mina andra tillsammans. Men det kanske är det som behövs. Är det dags att låta bägaren rinna över för en gångs skull och se om det verkligen är så farligt?
Men det är så mycket i mitt förflutna som skadat mig, inifrån och ut. Det är så mycket som har lämnats innanför mitt skinn utan att bearbetas. När jag försöker hantera mina känslor och minnen så rinner alltid bägaren över; antingen av tårar eller av ord. Jag försöker gärna verka stark och to be strong means never losing your self-control i min bok. Jag vill vara en enkel, stark och glad flicka. Inga djupa samtal förekommer för mig, jag har reducerat mig själv till att bara lyssna och trösta - allt för att slippa tala om mina egna ärr, allt för att inte belasta.
Den här bloggen blir djupare och ärligare än alla mina andra tillsammans. Men det kanske är det som behövs. Är det dags att låta bägaren rinna över för en gångs skull och se om det verkligen är så farligt?
"I've never been the kind
To ever let my feelings show
And I thought that bein' strong
Meant never losin' your self-control
But I'm just drunk enough
To let go of my pain
To hell with my pride
Let it fall like rain from my eyes
Tonight I wanna cry. "
Keith Urban - Tonight I wanna cry
