JULIA

Mitt liv har fan alltid bara handlat om att överleva. E sade att han nog aldrig hade varit lycklig tidigare. Då ville jag berätta om allt jag varit med om, öppna alla slutna dörrar och låta honom veta. Jag ville låta honom veta att jag kände igen mig, att jag har egna historier och erfarenheter och att vi kan tackla dem tillsammans. Men istället var jag tyst och lyssnade, precis som jag brukar göra för att slippa visa mina egna svagheter. Jag lyssnade och han sade: "du har gjort mig lycklig".

Jag försöker överleva. Mitt liv handlar om att vakna varje morgon, att fortfarande andas. Från åk 7 fram till tredje ring på gymnasiet var det en prestation i sig: att leva natten igenom. Varje andetag var en motgång, varje skoluppgift var ett cigarettmärke på armen och varje försök till kommunikation med människor omkring mig var ännu ett spadtag på min egen grav.

Nu läser jag första året på universitetet. Jag hade vilat upp mig under sommaren och lyckats sova mig igenom 10 veckor och kände mig redo att i alla fall försöka studera. Det kändes okej, jag käkade fortfarande sertralin och tacklades med depression, men det kändes okej. Jag fortsatte fejka ett leende och göra det jag ska.

Sedan träffade jag E och jag ville ta bort alla masker. Jag gillar honom verkligen, jag vill att han ska känna till mitt riktiga jag. Men bara därför så går det inte. Bara därför så fastnar alla ord och tankar inom mig, precis som jag har tränat upp dem att göra. En vacker dag kommer muren falla. Vill han fortfarande ha mig då?