JULIA

Saker som har hänt tidigare i livet har format mig till att bli den jag är idag. Så sent som igår fick jag höra att någon älskade mig, så jag antar att jag borde tacka för de saker jag varit med om eftersom dessa har gjort mig till en älskvärd människa. Så - även om det här verkligen inte kommer från botten av mitt hjärta - det här tacket tillägnas mitt förflutna: tack.

Men det är så mycket i mitt förflutna som skadat mig, inifrån och ut. Det är så mycket som har lämnats innanför mitt skinn utan att bearbetas. När jag försöker hantera mina känslor och minnen så rinner alltid bägaren över; antingen av tårar eller av ord. Jag försöker gärna verka stark och to be strong means never losing your self-control i min bok. Jag vill vara en enkel, stark och glad flicka. Inga djupa samtal förekommer för mig, jag har reducerat mig själv till att bara lyssna och trösta - allt för att slippa tala om mina egna ärr, allt för att inte belasta.

Den här bloggen blir djupare och ärligare än alla mina andra tillsammans. Men det kanske är det som behövs. Är det dags att låta bägaren rinna över för en gångs skull och se om det verkligen är så farligt?